Havet bestämmer livet i skärgården. Alfhild Ekebom har satsat hela sin fritid på att arbeta för sjöfolkets bästa.
Text Thure Malmberg
För två år sedan sände Sjömanskyrkan mig till Högsåra i Kimito yttre skärgård för att intervjua Alfhild Ekebom, en veteran inom Sjömansmissionssällskapet, föregångaren till Finlands Sjömanskyrka.
Det blev en 18 timmar lång resdag på totalt över 500 km via Helsingfors och Åbo till Dalsbruk och vidare med färjan till Högsåra och tillbaka. För att passa buss- och färjturer måste själva besöket på Högsåra begränsas till en dryg timme.
Intervjun stod sedan att läsa i nummer 2 av Sjömanskyrkan 2018 (s. 24) och ingick dessutom i tidskriften Skärgård.
Nu frågar man sig kanske: vad kan utbytet bli av en sådan expedition? Svaret är: enormt mycket.
Att skärgårdens kvinnor är sega visste jag från tidigare. De har formats i en ständig kamp mot elementen. Havet bestämmer livet i skärgården, och havet är sällan bara ett leende varmt sommarhav med vita segel och bad.
Tisdagen den 12 maj fyllde Alfhild 100 år. I dagens coronavärld fick födelsedagen delvis firas på distans, med de närmaste familjemedlemmarna på tryggt avstånd på verandan. Alfhild hör ju onekligen till riskgruppen i dag. Själv hade jag varit välkommen, men nöjde mig med att flagga för Alfhild. Telefonerat till henne hade jag gjort ganska regelbundet under de två år som gått sedan vår snabba pratstund i hennes kök.
Aldrig tidigare hade jag intervjuat en människa i den åldern. De två åren har lärt mig mängder om tålamod, förnöjsamhet och lugn.
Under sitt sekel på jorden har Alfhild Ekebom kanske upplevt mer sorg och förtvivlan än de flesta: en av hennes bröder försvann under sitt första jobb till sjöss en höstnatt på Atlanten. Han blev bara 21 år.
En annan bror dog på väg till sin första befälsbefattning till sjöss. Hela familjen har haft havet som arbetsfält. Sedan 36 år har hon varit änka, maken Nils Valdemar var kutterförare liksom den yngsta sonen Dan Christian som bara var 28 år när han tragiskt drunknade i hemviken.
Under två år efter sonens död förträngde Alfhild det hela. Sedan lossnade det: ”Jag grät i timmar”, säger hon.
Men fast havet tagit så många av hennes nära valde hon att satsa hela sin fritid på att arbeta för sjöfolkets bästa. Hon var under lång tid ordförande för sjömansmissionen på Högsåra, bakade kakor och stickade strumpor till basarerna för sjömännen, och såg till att vårt sjöfolk fick en liten julgåva varje år.
Kejserlig sommarö
Förr fanns det en lotsstation i Jungfrusund på ön och under 1800-talet ankrade ryska fartyg i Kejsarhamnen, där man fortfarande kan se kejserliga inskriptioner på klippväggarna.
Sommartid fylls ön av glada semesterfirare, och för seglare är Högsåra ett givet etappmål i den åboländska skärgården där Farmors café blivit ett måste för alla besökare.
Men på vintern, när väl Alfhild kärrat in 17 laster ved, lyser hennes favoritstjärna Venus eller Aftonstjärnan, över ett tyst och kallt örike. Det är långt mellan de få öborna, och att byta veckotidningar är ett av de få nöjena där. När sedan Alfhilds egen stamgäst, måsen Måsart, dyker upp i april, vet hon att sommaren äntligen är på väg.
Hur lever en människa i Alfhilds ålder nästan ensam på en ö utan hemvårdare, matservice, teater, konserter, grannar tätt inpå, butiker och lokaltrafik?
I två års tid har vi haft kontakt på distans. Aldrig har Alfhild Ekebom klagat. Någon gång, när dimman eller lågtrycken har lagt sig över övärlden tycker hon det känns obehagligt. Vädrets växlingar påverkar lätt skärgårdsbor.
Men när solen är tillbaka eller fåglarna sjunger är allt bra igen. Radion och tidningarna är gott sällskap, och vykort har visat sig vara en uppskattad kommunikationsform. På två år har hon fått hela mitt lager av hundar, katter, hästar, elefanter, fåglar och kameler på vykort. Under nästa sekel får vi fortsätta med fartygsbilder.
Böcker är hennes passion, men så skötte hon också under många år ett bibliotek på ön. Så länge hon rörde sig i skog och mark var det blåbärsplockning som lockade. Husdjur och speciellt då hundar gillar Alfhild högt. Som tonåring fick hon lära sig mjölka och sköta kor, och hästar klarade hon också av. Det måste man på en enslig skärgårdsö. Att hon hållit sig i god fysisk form är en stor fördel; skogen är hennes favoritplats och som ung kunde hon simma över sundet till fastlandet. Välfyllda frysboxar är en garanti för matförsörjningen.
För många seniorer kunde Alfhild vara en förebild. Att trots alla tragiska händelser hålla humöret uppe måste vara lättare sagt än gjort. Ny teknik kan vara knepig men skrämmer inte, så skötte Alfhild ju också telefoncentralen i den yttre skärgården efter krigsåren.
En egen smarttelefon gör att hon både kan skicka och ta emot sms och bilder från vänner och de tio barnbarnsbarnen, som väl knappast kan tänka sig att umgås genom att skicka vykort.
