Text och foto: Thure Malmberg
”Jag älskar att undervisa, och jag är född i Åbo. Även om jag kommer att sakna Borgå, som är min skolstad och där jag blev student, är det dags nu”, säger biskopen i Borgå stift Björn Vikström, allmänt kallad Biskop Björn.
”När jag 2009 vigdes till den sjunde biskopen i Borgå stift sade jag att tio år är en lämplig period. Stiftets första biskop, Max von Bonsdorff, innehade ämbetet i hela 27 år.”
”Jag anser fortfarande att tio år är en lämplig tid. Sedan kommer en ny biskop med nya sätt att se på sakerna”, säger Biskop Björn. Vid Svenska dagens huvudfest i Åbo fick han överraskande motta Folktingets samvetspris.
”Ingen kan ensam bli Svenskfinlands samvete”, sade han i tv-intervjun efteråt. Men tillsammans skall vi fortsätta att kämpa för rättvisan.
I november inleds kandidatnomineringen för att finna en ny biskop, och i mars-april blir det biskopsval. Om kandidaterna vill biskop Björn inte uttala sig. Det är stiftets ca 300 präster och lika många lekmän som väljer den nya biskopen, och förhandsröstningen började 7 november.
”Jag strävar efter en så smidig övergång för min efterträdare som möjligt. Vi har en del projekt på gång här, och bl.a. har vi infört ett system med mentorer, som skall hjälpa nyvalda kyrkoherdar komma igång med arbetet. Vi utbildar också arbetshandledare för alla kategorier anställda inom stiftet. Det är ett beprövat system inom stiftet som jag upplever som mycket viktigt.”
”Min sista predikan håller jag den sista söndagen i augusti. En dryg månad senare, på Mikaelidagen den 29 september 2019, skall min efterföljare vigas.”
”Då bör min hustru Maria och jag redan ha hunnit finna oss tillrätta i en ny lägenhet i Åbo. Där skall jag undervisa teologistuderande vid Åbo Akademi i teologisk etik och religionsfilosofi.”
Positiv respons på ovanligt beslut
”Responsen på mitt beslut att avgå som biskop har överlag varit positiv. Jag är den första biskopen i Borgå stift som frivilligt stigit åt sidan, och det upplevs som fint att man också kan göra så här.”
Biskopen har sitt kansli i Domkapitelhuset i Borgå som är byggt 1750. Miljön är både historisk och vördnadsbjudande med rader av porträtt av stiftets och kyrkans ledande personer, alla män, genom åren. Om det nu skall bli en kvinnlig biskop återstår att se, i Esbo installeras en kvinna i ämbetet i februari, den andra kvinnan i Finland som biskop.
”Miljön är fin, men domkapitelhuset aningen opraktiskt för dagens värld, säger biskopen.”
När vi träffas är biskop Björn snart på väg till vår sjömanskyrka i Bryssel, som han för sex år sedan var med om att inviga. Den här gången skall han delta i en diskussion där.
Sjömanskyrkan känner biskopen sedan barnsben, hans morbror Göran Hellberg var i tiden sjömanspräst i Hamburg. Anläggningen i Nordsjö har biskop Björn också besökt flera gånger.
”Arbetet på sjömanskyrkorna har förändrats kraftigt. Dels finns det inte så många finländska sjömän mer, och dels är hamntiderna så korta att det ofta är svårt att hinna lämna fartygen. Arbetet på sjömanskyrkorna är numera mest av social karaktär, medan gudstjänster och övrig samlande verksamhet mest betjänar utlandsfinländare.”
”Kyrkans anläggningar utomlands, såväl traditionella sjömanskyrkor som nyare samlingslokaler, besöks idag av både utlandsbosatta finländare och turister. Det här är kanske mest märkbart i Spanien.”
”Intressant nog tycks arbetet som sjömanspräst och präst inom det övriga utlandsarbetet nu vara attraktivt. Konkurrensen om jobben är ofta hård”, säger biskop Björn.
