Öldränkt final för sjömansliv
Pärmbilden visar FISKÖ på väg mot Christobal 7 mars 1980. Foto Johnny Henriksson.
”Alla jag diskuterat med har sagt åt mig att jag måste vara ärlig”. Krister Martell.
Krister A. Martell skildrar på drygt 350 sidor livet ombord på Gustaf Eriksons kylbåtar under fem år på världshaven. Perspektivet är byssan, fartygens hjärta, där författaren som mässkalle mötte både befäl och manskap.
Skildringar av unga finländska mäns liv till sjöss har skrivits förut, i modern tid börjande kanske med Eirik Hornborgs ”Under segel till antipoderna” från 1911 eller Leif Gullichsens ”Sjömansminnen” (1975)
Nu får våra små åländska kylbåtar stå för miljön. När världen efter andra världskriget snabbt behövde mycket mat var det Gustaf Eriksons vita fartyg som transporterade fisk, kött, frukt och andra livsmedel överallt.
Sjöfartsrådet Gustaf Erikson hade övertagit Nystads Slip & Mek. Verkstad, som 1957 fick bygga ett första kylfartyg för rederiet. När Martell gick till sjöss 1978 med norskbyggda torrlastaren m/s Styrsö från 1962, var det Nordsjöhamnar som gällde.
När sedan Nystadsbyggda m/s Rannö från 1965 och andra kylfartyg kom in i Martells värld blev det de stora världshavens tur. Efter m/s Rannö följde jobb på m/s Fiskö (Nystad 1974) i två repriser samt m/s Germundö (byggd 1969 i Åbo) och m/s Tersö (Nystad 1980).
Ensamt, trångt på långa sjöresor
Också i dag har Finland en del små fartyg, men utrymmen och komfort ombord nu samt moderna globala kontaktmöjligheter gör en jämförelse omöjlig.
Det är också här ölet kommer in i bilden. Medan vi idag oftast har nolltolerans till alkohol ombord var läget 1978 helt annat. Med månadslånga resor i svårt väder, hemlängtan utan telefonkontakt och tvånget att leva tätt inpå den övriga besättningen får ölet lätt tröstarens roll
Men Martell kunde gärna ha lämnat några lådor öl på kajen. Det skulle ha ökat behållningen av den här skildringen, som är värd att läsas. En bra lektör kunde här ha gjort underverk, men MR Media Oy Ab som vid sidan av layouten även svarar för produktionen kanske inte har en sådan. Även om Martell som motto haft absolut ärlighet blir det helt enkelt för mycket öl på sidorna och mellan raderna.
Men Martell skriver intressant. Boken har illustrerats med sjöfararnas egna bilder. Faktarutor ges om fartygen. Sjömanskyrkans anläggningar och personal på olika håll i världen skildras positivt, och den vackra unga kvinnliga assistenten i Frankrike gjorde ett stort intryck.
Martells sista sjöresa gick med m/s Tersö, där man var 12 man ombord från Concarneau i Bretagne med fisk till Greenore i Nordirland för att lasta kött till Agadir. Sedan via Las Palmas för bunkring till Nouadhobou i Mauretanien där man tog in fisk från en trålare till Algiers.
I hamnen där låg veteranångaren Bore som logement för kanadensiska byggnadsarbetare. I dag är hon museum, vandrarhem och restaurang i Åbo. Via Esbjerg, Alexandria och Ceuta gick resan sedan till Ijmuiden, där Martell och halva besättningen mönstrade av.
Under senaste år har Martell inom t.ex. Facebook-gruppen ”Vi som varit till sjöss på GE-fartygen” samlat material om rederiets sjöpersonal för Ålands sjöfartsmuseum.
Text: Thure Malmberg
Iakttaget från byssan. Inbunden, 354 sidor.
Boken kan beställas via facebook.com/sjomanshistorier19781983/
