Bo-Göran Åstrand, den nyvalde biskopen i Borgå stift, tänker att börja med att bredda kontaktytorna och besöka alla stiftets nio prosterier och tala med alla, anställda likaväl som andra medarbetare och lekmän.
Text Thure Malmberg
– Man är aldrig så starkt finländsk som när man är utomlands, säger Bo-Göran Åstrand, den nyvalde biskopen i Borgå stift. Tillsammans med hustrun Karin, diakonissa i Agricola svenska församling i Lovisa, gör han sig nu hemtam i Borgå.
– Våra sjömanskyrkor är en viktig bit av Finland. Var än i världen vi finländare finns är det viktigt att vi på något sätt kan anknyta till våra rötter och vårt hemland. Det är ungefär som minnet av farmors goda köttbullar, skrattar biskopen.
Tillsammans med dåvarande ärkebiskopen John Vikström deltog han en gång i ett möte i den finländska sjömanskyrkan i London. Dessutom har han besökt sjömanskyrkan i Nordsjö, som drivs i samarbete med Sjömansservicebyrån (SSB).
– I Nordsjö mötte jag sjömän av många olika nationaliteter och i London insåg jag betydelsen av sjömanskyrkan som samlande hem för alla finländare säger Åstrand.
Öppna horisonter
Bo-Göran Åstrand kommer från Jakobstad, där han de senaste 12 åren var kyrkoherde i Jakobstads svenska församling. Kvar i familjens hem där stannade yngsta sonen Zacharias, som förbereder sig för vårens studentskrivningar i sällskap med familjens fyrbenta Old Lady Ebba.
Tanken på Borgås kullerstensgator gjorde att man lämnade Ebba, 12, hemma i stillhet medan unga labradoren Doris, bara 2 år, i stället flyttade med matte och husse till Biskopsgården intill Domkyrkan i Gamla stan. Här ser husse biskopen speciellt fram emot långa sköna hundpromenader.
Familjens tre äldre barn är utspridda i världen precis som finlandssvenskarna i Sverige som man kan läsa om i Sjömanskyrkans papperstidning: en studerar till arkitekt i Göteborg, en annan skall bli statsvetare i Umeå och den tredje arbetar med sin domarpraktik i Mariehamn.
– Det här är så typiskt för Österbotten. Jakobstad är en gammal sjöfartsstad och livet där har alltid präglats av intryck utifrån och emigrationen. I början av 1900-talet byggdes små båtmotorer i Jakobstad och i dag har vi t.ex. Nautor, ett världskänt varv för stora seglande båtar.
– Det har alltid varit lätt för österbottningarna att ge sig ut i världen och se vad som finns bakom horisonten.
Ett problem för flytten till Borgå ändå med sig. Biskop Åstrand är, som de flesta österbottningar, en träkarl som är förtjust i att renovera och reparera.
– I biskopsgården får jag på sin höjd hänga upp en tavla. Men jag får inte reparera eller ändra någonting där, suckar han.
Åstrand lämnade sin egen båt, en liten halvdäckad Bella, på sommarstugan i Larsmo men ser fram emot att få uppleva Borgå skärgård från havet.
Också skärgårdskapellen i Borgå, Svartbäck-Spjutsund skärgårdskyrka vid gränsen mot Sibbo, Emsalö kapell och St. Olofs kapell på Pellinge kan vänta besök. Hans föregångare, biskop Björn Vikström, överraskade ibland menigheten i Emsalö kapell med att sticka sig in på gudstjänsten där; det tar bara en halv timme att cykla dit från biskopsgården.
Samarbete med alla
Arbetslös blir biskop Åstrand ändå inte i sitt nya jobb även om han inte handgripligen får riva och förbättra i biskopsgården.
– Borgå stift har i dag 53 församlingar. De tre största är Esbo svenska, Johannes, d.v.s. gamla Södra svenska i Helsingfors, samt domkyrkoförsamlingen i Borgå. För snart fyrtio år sedan fanns det över 80 församlingar i stiftet. Samtidigt blir ekonomin kärvare; sammanslagningar är inte ofrånkomliga.
– Hela mitt liv har jag varit van vid att samarbeta. Det kan ta lite längre tid, men det är bättre att diskutera och göra saker i samarbete.
– Därför tänker jag börja med att bredda kontaktytorna och besöka alla stiftets nio prosterier och tala med alla, anställda likaväl som andra medarbetare och lekmän. Enbart inom diakonin finns det i dag över 30 000 engagerade medarbetare i Finlands kyrka. Många har en påtaglig vilja att göra gott och ställa upp bara de rätta kanalerna erbjuds.
– Min egen generation är inte utbildad att tänka i de här banorna. Här måste kyrkan bli mycket bättre, säger biskop Åstrand.
